Cashmere Bengaler

   copyright © 2020  Tina  Sjöberg all rights reseved

Cashmere, den långhåriga Bengalen


text: Khayalbengals


Att föda upp Bengaler innebär i sig många överraskningar när det gäller alla mönster- och färgvarianter. Jag minns känslan vid min första blåa kull, då som nybörjaruppfödare. Ännu större var min förvåning när jag upptäckte för några år sen en mystisk kattunge som började se helt annorlunda ut än sina kullsyskon, lite fluffigare liksom. Fluffet bara växte till sig tills det slog mig att det nog var en Cashmereunge! Redan när jag började som bengaluppfödare för 12 år sedan funderade jag om jag inte skulle satsa på Cashmerebengaler direkt men det kännes då lite vågat som nybörjare eftersom avelsbasen var väldigt begränsad och det gick inte ens att registrera dem som bengal. 

Mycket har ändrats sen dess.

Cashmere är en semilånghårig variant av den korthåriga Bengalen och är en renrasig Bengal. I stamtavlan finns precis samma ursprungskatter som hos korthåriga Bengaler. Den långhåriga varianten fanns med sen rasens början eftersom rasen utvecklades genom inkorsningar av andra raser, även långhåriga katter användes. Långhåriga Bengaler var länge inte önskvärda, när det dök upp långhåriga ungar i kullen såldes de oftast i all tysthet

Genen för långhår är en mutation och recessivt, dvs. det behövs två långhårsgener, en från hanen och en från honan, för att det ska bli en långhårig bengal. Det finns fyra olika varianter av genen som man kan testa för. Vissa raser bär på en variant och andra på flera varianter, kallade M1, M2, M3och M4. Cashmerebengaler bär på M4. Denna gen finns i alla raser som bär på Ragdoll, Maine Coon, Norsk Skogkatt, Sibirisk katt, Tiffanie, Asiater, Burmilla och Devon Rex. (enligt Langford Laboratories) I början fanns dock det inga gentester för de olika färgvarianterna eller långhår. Det bara dök upp avvikande ungar med en ovanlig färg eller långt hår. Min första Cashmere var en sådan överraskning av att två recessiva långhårgener råkade träffa på varandra. Nu krävs det bara lite detektivarbete för att hitta en avelskatt som är långhårbärare om man vill hitta nya linjer. Parar man två långhårbärare kan det bli både Cashmere- och korthåriga ungar i en och samma kull, varav några är bärare av långhår. Två Cashmeres får bara Cashmere ungar.

År 2005 startades en internationell  Yohoo grupp med uppfödare av långhåriga bengaler som då fick namnet Cashmere. Benämningen Cashmere referera liksom namnet Bengal till geografiska områden i Indien, Kashmir och Bengaliska viken, men man tänkte även på den silkeslena kashmirullen. Damian Vaughan en uppfödare från Nya Zeeland, jobbade med att få den långhåriga bengalen erkänd och registrerad som renrasig bengal. I augusti 2013 fick Cashmeren ett preliminärt godkännande som ras av det nya zeeländska kattförbundet och 2015 fick den championchipstatus så att den kunde ställas ut och vinna titlar. I mai 2017 följde TICA efter. Nu kan Cashmerebengaler ställas ut världen över hos TICA och är erkända som semilånghår bengalvariant. Även WCF med dotterföreningar i Sverige ställer ut stamtavlor för Cashmerebengaler. I Europa finns det nu ca 10 uppfödare, varav två i Sverige och en i Norge. Även i USA ökar antalet Cashmereuppfödare.

Inte alla gillar Cashmerebengaler och det existerar fortfarande en del fördomar, allt från att de inte är renrasiga bengaler till att de inte har lika fina mönster som den korthåriga varianten. Mönsterkvalitén varierar lika mycket hos den korthåriga som hos den långhåriga bengalen, likaså pälskvalitén. Cashmerebengaler behöver inte heller mera pälsvård. Jag har en korthårig Bengal som fäller mera än mina Cashmeres.

Cashmerebengaler behöver helst upplevas live för att se dem i sin helhet med alla fluffdetaljer, framförallt deras imponerande fluffiga svans. Det finns inget sötare än en lite äldre cashmerebebis vars päls håller på att utvecklas.